Vissa stunder är jobbigare än andra

Nu går Olle på kortison och mår bra, vilket är så himla underbart <3 ler av att se honom CRAZY o hoppar upp i sängen utan att markera att de gör ont, att kunna gå normalt, att kunna gå en 20min promenad utan att markera på något sätt att han har ont eller tycker det är jobbigt :D

Men mitt i denna lycka kommer en stor klump inom mig som får mig att hålla in tårarna som vill ut, vad är felet? kommer han bli frisk? kommer vi hitta felet? och när kommer vi hitta det?

Att veta att han mår bra pga medicin skär inom mig, ja vill veta! gärna igår! jag orkar inte... jag förstår inte hur ja ska orka stå ut att vänta på provsvaren, o tänk om dem inte säger något? vad gör jag då? massa tankar snurrar i mitt huvud... o tänk om det är något obotligt? vad gör ja då?
dem värsta tankarna har självklart slagit mig... men veterinären sa att Olle är i sina bästa dar, detta ska vi lösa! ja hoppas hon har rätt.... för vad gör ja om våra vägar måste gå skilda vägar?

Kommer alltid stå vid din sida min älskade bästa vän, du är min livsglädje, min livlina! vet inte vad ja skulle göra utan dig... du räddade mig från skiten den där dagen i början av februari, 4 februari 2012!