Ska ja alltid behöva må såhär?
Sen överfallet 2012, när du låg där på marken o skrek, den där paniken du hade i din röst, ja kan inte glömma, de går inte, paniken i dina ögon, ropet på hjälp. o ja själv, som skulle vara din trygghet, ja skulle inte ens låtit hunden sätta sig fast i dig, men ja gjorde de, ja såg inte hunden, men pang så satt den i ditt lår, ditt högra lår. jag föll ner på marken, låg bredvid dig, alla muskler slutade fungera. ja satt där alldeles chockad, vafan hände? ja kunde inte röra mig, ja kunde inte rädda dig.
Efter denna hemska händelse, halloween 2012, så tänker ja ofta på döden, tänk om denna hund hade fått ett redigt grepp om nacken eller ryggen ist? nu va de "bara" låret, och ett sår som vi tvättade rent dagligen, och det läkte fint, änglarna va med dig<3
Jag kommer ofta till tårar, jag är så fruktansvärt rädd att förlora dig, det gör så ont i mig av tanken på att du kanske inte blir gammal, ist för att leva i nuet o njuta av varje dag, varje minut, varje sekund jag får tsm med dig, är ja orolig inför vad framtiden har att ge...
Hand i Tass, går vi igenom livet, vi går tillsammans, du och jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar